Jaha. Och hur blev det så här då.

Ibland händer det grejer. Som man inte väntat sig.

Som.

Man inte tänkt.

Men va fan. Livet fortsätter ändå.

Fast det vore skönt om jag kunde få bli frisk. Jag vill, och jag behöver träna.

Halsont. Huvudvärk. Tjocka luftrör.

Ingen mega-hit.

Men samma sak där, livet fortsätter ändå. Det är bara att gilla läget.

Jag är uppe!

Med tuppen.

Fast jag känner mig trött. Hade velat sova en timme till innan allt dras igång.

Men vaken, det innebär vaken.

Upp och städa ut det sista. Sen åker jag hem.

Hejdå stugan, för den här gången!

För första gången på länge.

Jag har varit i stugan, mormor har brutit ett ben så jag har varit mycket hos henne men jag har även försökt att hitta tid till lid själv och till att tänka igenom vissa saker.

Och nu. Sista kvällen. Så inser jag att jag inte har ont i magen. Jag känner inte motstånd och oro över att åka hem.

Vilket jag känt varje gång jag varit här sen förra året då vi tog över fastigheten. Och alltså, då även under den tid jag fortfarande var tillsammans med mitt ex. Det blir tydligt att jag inte mådde så bra i den relationen.

Men nu känns det skönt. Jag vill åka hem. Jag saknar min säng. Mitt fina kök och mitt trivsamma vardagsrum.

Mina vänner.

Det är länge sen. Och jag är glad att jag känner så.

Även om jag haft det bra här också. Jag har träffat min mormor. Jag har haft grannarna på middag, tänt ljus på morfars grav, köpt choklad på Åre Chokladfabrik. Det har varit fem fina dagar.

Det kan vara svårt att förklara

Ett skruttigt hus.

Långt bort från mitt hem.

Med många saker på att-göra-listan.

Men det är vårt. Min familjs. Min syster och min mamma. För det är dom som är min familj. Mina närmaste. Och vi äger detta tillsammans. Ett paradis för själen.

Jag vet att detta är min plats, jag känner en samhörighet med jorden. Med marken. Min hund vilar här. Min morfars grav finns i trakten. Jag vet. Att det här är platsen jag hör hemma på.

Jag trivs bra där jag bor nu, och jag är inte redo att flytta än men det här är min bubbla. Min plats som jag alltid kan komma till. Mitt paradis.

Ibland önskar jag

Att.

Men det är som det är. Och jag är som jag är.

Inatt ska jag jobba, och igår var jag på fest.

Jag har som vanligt, i samband med fest, inte sovit något. Men jag har ju hela dagen på mig.

Fast värre är det att halsen känns som en enda stor varig böld. Men det kan vara sömnbristen som gör sig gällande. Jag hoppas det.

Jag har för övrigt saker i skallen som stör. Men jag hoppas kunna sortera ut det. Och sen släppa taget.

Jag måste hålla fokus på det som är viktigt. Och det är mig. Min hälsa. Min träning. Mitt liv.

Inga yttre störningsmoment är välkomna.

Jag är lite konstig.

Men jag älskar min träningsvärk!

Och det har jag idag.

På gymmet körde jag ett pass som tog rätt mycket på benen, och dom är möra idag.

Men det är skönt!

Vi ska på utflykt och naturreservatet väntar.

Vandra lite, äta lunch i skogen..

Känns mysigt.

Jag bara kom på att jag ska åka till New York.

Jag gillar LP. Och hon turnerar i USA och Ryssland till våren. Kändes invecklat att åka till Ryssland. Men till New York flyger jag billigt hela vägen från Norrland.

3500 tur och retur. Faktiskt klart överkomlig resa.

Boende på Manhattan, det finns både dyrt och billigt, verkar inte vara något problem.

Februari, närmare bestämt 16/2, känns inte som högsäsong för turister i storstaden så det lär nog ordna sig. Jag har än så länge bara köpt biljett till konserten. Men tänker att det inte är ett jätteproblem att vänta lite med resan.

Rätt som det är så vill någon följa med. Men planen är att resa ensam.

Nähä

Igår var jag säker på att jag skulle vara frisk idag.

Men fel hade jag.

Mer ont i halsen. Huvudvärk. Illamående.

Check, check och check på den.

Vila vila.

Effektivt som bara den.

Jag slutar 8:15.

8:19 satt jag på cykeln, då hade jag hunnit ut i omklädningsrummet, dra på mig hela cykelmunderingen bestående av: överdragsbyxor, jacka, mössa, hjälm, handskar och vinterskor. Jag har typ 2,5 km att cykla hem, mestadels uppförsbacke. Och det är rätt mycket tyngre med dubbdäck.

Jag har nu hunnit duscha och göra alla morgonbestyr, och sen krypa till kojs!

Jag låg redan 3 minuter över nio. Jag tycker själv att jag är grymt effektiv och disciplinerad!

Allt jag vill. Är det jag inte bör.

Jag vill gå på gymmet. Springa dit. Träna mig svettig och trött.

Men i min hals, där bor det halsmandlar som vuxit och belagts med äcklig gulvit gegga.

Så. Jag bör nog inte. Även om kroppen är villig nog. Jag känner mig inte sjuk, utom i halsen då, och det är frustrerande att inte träna. Så självklart fuckar min hjärna upp mig och lockar med tankar på gym, löpning och den härliga känslan efteråt.

Men jag riskerar inget! Nej.

Jag ska ta det lugnt, inte driva min kropp så hårt även om jag vill.

Det får bli en astråkigt promenad.

Igår hade jag en inte så astråkigt cykeltur dock. Det var snö, is, regn och spår. Då tog jag mina dubbade cykeldäck på axeln, halkade ner till cykelhandlaren och fick däcken omlagda. Det gick bättre att cykla hem än ditt kan jag säga.

Och ja. Jag hade cykelhjälm!

😂😂😂😂