Att inte bli igenkänd.

Hade tid för mammografi igår eftermiddag. Där stegade jag in, och strippade raskt på överkroppen samtidigt som jag rabblade mitt personnummer.

Den unga kvinnan ”fotograferade” mig och efter sista bilden fick hon en märklig min och sa; Kan du säga ditt personnummer igen?

Jag rabblade upp det igen.

Hon såg tvekande på mig och frågade sen, har du gått ner i vikt kanske?

Jo, ja. Det har jag ju.

Åh, sa hon lättat, så bra. Jag kände inte igen dig.

Jag såg förvånat upp och konstaterade att jag då definitivt inte kände igen den unga kvinnan.

Jo, förklarade hon, från dina förra mammografibilder, du var dig inte lik. Jag var inte säker på att det var rätt person.

Tydligen är det inte bara utsidan som ändrats. Insidan på brösten är visst ny också.

Annonser

Jaha. Nu är det bestämt

Jag beslöt mig för att inte ta något jobb på annan ort.

Vissa omständigheter har fått mig att tänka. Och jag känner starkt att jag måste överväga prioriteringarna.

En väns son hängde sig förra veckan. Han har, hade, samma diagnos som min dotter. Han var 26 år. Han såg ingen annan väg ut än döden. Det är sorgset och smärtsamt att tänka på. ADHD medför ofta depressioner och andra psykiatriska tillstånd.

Jag har tänkt att min dotter är snart vuxen och ska stå på egna ben. Att hennes behov av mig minskat. Att jag kan ta ett sånt beslut, att flytta 45 mil och att det ska gå bra.

Nu tänker jag annorlunda.

Ja. Jag stannar. Försöker hitta mig ett annat jobb. Även om arbetsmarknaden här i länet inte är så enkel för socionomer.

Jag kanske skolar om mig. Till trädgårdsmästare. Eller rockstjärna.

Staten och kapitalet

Eller nä, men det var ju en klatschig rubrik. Staten förvisso, jag jobbar ju åt dom. Och det jobb jag har erbjudits är också statligt.

Jag har tydligen rätt att få tjänstledighet för att testa det jobbet. Så egentligen. Om jag får bättre betalt. Har någonstans att bo. Ja, varför skulle jag inte kunna testa i alla fall?

Jag ska fundera en stund till.

En löptur kan sortera upp det åt mig.

Oh f**k..

Jag blir lite illamående.

Inte hade jag tänkt mig detta.

Jag hade en anställningsintervju igår eftermiddag och en idag på morgonen. Jag bodde hos en gammal klasskamrat som jag inte träffat på 30 år, och jag hade inte mycket tid på mig att landa mellan allt vad den övernattningen innebar och intervjuerna. Det blev väldigt intensiva dagar så när jag fick telefonsamtal idag på vägen hem med erbjudande om den ena tjänsten blev det rörigt i skallen.

Rejält rörigt. Jag blev lite illamående.

Han vill ha ett besked imorgon. Jag vet inte. Jag vill tänka till måndag egentligen. Sortera ordentligt.

Jag ska sova på saken i alla fall och se hur det känns när jag vaknar imorgon.

Det är alltid klokt att sova på saken.

Lunchförvåning.

På Restaurang Hörnet i Strömsund viker jag in för lunch på min väg till Östersund.

Pizzeria, tänker jag, men vill inte gå på Frasses i alla fall.

Dom annonserar om husmanskost, och jag ser framför mig flottiga baconbitar och stuvade makaroner. Men menyn säger rotmos och fläsklägg, eller fisk.

Jag testar fisken, tänker jag tveksamt.

Och har inte allt för höga förväntningar. Tror att det ska vara några små fiskbitar som flyter runt i en kantin som man ska jaga upp på tallriken. Men det visar sig vara bordsservering, och inte buffé.

Det var gott! Jättegott!

Och fräscht!

Tänk så bra att jag stannade här!

Det känns lite konstigt också

Jag såg en annons på Facebook, en kvinna sålde ett helt sovrumsmöblemang för 900 spänn. Jag roddade fram en bil med släp och stack dom 6 milen till stan och köpte alltihop. Klart att det är billigt krafs, laminerad spånskiva, men det var en nästan ny Sultan resårmadrass. En medelfast. Perfekt. Jag är ingen anhängare av att köpa begagnade sängar, men den hade stått som gästsäng och använts sparsamt och såg helt ny ut. Så jag slog till på säng, sängbord och byrå för mindre än en tusing. Hade ju egentligen en annan plan för sängen. Men jag kanske säljer sängramen. Jag vill ha ben, sängkappa och förvaring under sängen. Jag ser väl. Eller så målar jag det. Shabby chic. Kan ju bli fint. Om jag får färgen att fästa på plasten.

Det känns bra men konstigt också.

Roligt men sorgset.

Jag längtar lite

Nätterna på jobbet har gått fort. Jag googlar inredningstips, funderar på lampor, mattor, vattenkokare och annat som jag kan komma att behöva.

Eller behöva förresten. Handlar nog mer om vad jag vill ha.

Jag vill ha en sån här vattenkokare.

Bland annat.

För övrigt är det fortfarande jobbigt i halsen. Typ veckor kvar till halvmaran. Jag hoppas jag kommer kunna genomföra loppet.

Jag ska testa distansen en gång bara för att se. Kanske imorgon. Om halsen uppför sig väl.